Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Hur jag ska skriva. Men jag vet att jag måste skriva något. Det här med serieöverfallsgruppvåldtäkterna. Det är f-n helt sjukt det som har hänt i Malmö. Den 17-åriga tjej som blev våldtagen av ett gäng killar och fått tortyrliknande misshandel. Jag kan knappt ta in det. Hur mår man efter det? Repar man sig någonsin? När började hela kompisgäng dra runt och fånga, tortera och våldta tjejer? Den ensamme våldtäktsmannen var jag alltid livrädd för när jag var yngre (och fortfarande). Men en hel grupp, hur klarar man sig mot dem? Malmöpolisen säger att man ska gå ut två och två. Jo men ser ni - det räcker inte! Två kvinnor mot åtta killar som inte drar sig för att hälla tändvätska på sitt offers privata delar efteråt för att "elda upp bevisen" bryr sig inte om det är en eller två tjejer. Lägg därtill domen mot kvinnan som blev gruppvåldtagen i Fittja. Där de inte blev dömda utan nu får skadestånd. Trots dna från tre av de fem som var närvarande. För att det inte gick att bevisa att hon gjort tillräckligt motstånd. För att hon ville köpa knark. För att hon var dömd på förhand pga sitt missbruk. Jag blir tokig. Jag vet inte, men det är ingen av de kvinnor som jag träffat genom livet som tycker att det är ursexigt att bedriva älskog i en trappuppgång med fem okända män varav några dunkar hennes huvud i trappan samtidigt. I kölvattnet av #metoo är det dags för ett nytt uppror. Det här är inte OK. Jag kräver att våldtäktsfall tas på allvar. Jag kräver en lagstiftning som gör att potentiella förövare tänker sig för en extra gång. Jag kräver att polisen prioriterar detta. Jag kräver att Dan Eliasson vågar gå bortom "sluta tafsa-armbanden" denna gång och faktiskt göra något. Jag kräver min rätt till trygghet som kvinna, som mamma, som dotter, som vän. Jag är förbannad, ledsen, bestört och orolig. Jätteorolig. Vad tycker ni mina kloka bloggläsare? Vad gör vi? Kommer samtyckeslagen att räcka? KRAM till er alla, ta hand om varandra. Alla mina tankar till offren.
