Livet som nybliven mamma, eller ja - trebarnsmamma. En update! Isabella är tio veckor nu och har blivit så stor, lite knubbig och liksom med. Hon skrattar, jollrar, följer med blicken om det händer något spännande, har koll på familjemedlemmarna och vad hon gillar (att sitta i mitt knä och "chilla" alt bada badkar) och inte gillar (klä på sig och ligga på mage). Vad vi gööör hela dagarna: Lilla I är ganska duktig på att hålla sig till sin rutin. Det innebär en liten nap om 1h vid 08.30. Då tar någon av oss en promenad, hon sover tyvärr bäst i vagnen. Men när man ser hur skönt det ser ut i hennes dunåkpåse så förstår man... Sen är det lek och mat för att sussa igen runt lunch, två timmar. Det är då man kan få saker gjorda! Lunch på stan, emails, sova själv, fixa hemma, möten, handla, lattemammahäng osv. Oftast brukar jag ha morgonmöten för att vara hemma sen. Just lattemammahänget är det dåligt med denna gång. Jag träffar min kompis T ganska regelbundet och vi brukar nöta grus ihop för att sedan äta lunch någonstans. Supertrevligt, mysigt och kul att ha någon att prata bebis med. Hur det gick att resa så långt med henne: Över förväntan. Det gick så lätt och smidigt att jag knappt trodde det själv. Hon sov i en liten bebissäng på långflyget och däremellan var hon supernöjd i någons knä. Skrek inte under start och landning som jag hade befarat. På Mauritius var hon väldigt varm, även i skuggan, men när hon fick bada i havet så blev hon så nöjd så nöjd. Hon älskade det! Jag köpte en Babyzen Yoyo på er inrådan, helt otroligt smidig resevagn. Den låg hon och tittade i och studerade takfläktarna, palmerna eller discoljusen. Så nöjd så nöjd. :) Enda mecket var i säkerhetskontrollen. Med väskor, datorer, ipads, bebis, 2 x större barn och vagn var det en liten apparat att ta sig igenom. Om två veckor ska jag flyga själv med henne till Schweiz och jag funderar redan nu på hur jag ska lösa logistiken... Hur det känns att få en bebis så långt efter de andra? Åh det är bara så mysigt och kul. Jag är så mycket mindre stressad över allt känner jag. Dels för att jag vet lite om vad som komma skall (jag kommer få sova hela natten igen, hon kommer att bli större fortare än jag anar och jag vet att en liten skrikfest går över) och dels för att jag vet att det går så fort. Diana fyller ju tio år här i vår. Galet! Jag vet också att det är ingen panik om jag är borta en stund från henne och hon är med pappa tex. Det är bra för både mig att känna mig "vuxen" och inte bara mamma och det är bra för deras relation. Både Ivar och Diana är också så fina mot henne. De leker, bär, badar, tröstar och busar med henne hela tiden och bråkar om vem som ska köra vagnen. Och hon älskar det. So far so good and we are loving it! <3
