Dags för en intervju med allas vår solstråle Jaxy igen. Alldeles för länge sedan. Hur känns det Jaxy, hur lever livet? Jomen alltså tjena hejsan tjenixen läget. Här är jag! Jag mår SÅ bra. Jag menar, jag är i min prime. Haft en sjukt bra sommar med fritt liv i Frankrike (läs här) och ännu friare liv i Schweiz (läs här). Men nu - Lidingö. HÄR ÄR JAG! Tror du att det undgått någon att du flyttat till kvarteret Jaxy? Moahahaha, nej då. Jag har varit väldigt snabb med att socialisera och lära känna nya. Grannarna next door älskar mig och bjuder på mat. Jag går dit ganska ofta. Smiter genom häcken och talar om mitt ärende så att säga. Sen skäller jag ju en del. Måste markera mitt revir. Och tar långa repor runt i området för att hålla koll. Inga inbrottstjuvar med mig vaktandes. Sen försvann du också eller hur? Ja det var lite olyckligt kan man säga. Jag var ute och spanade på grannhundarna (det är tre i samma hus på min gata) och jag hittar ju alltid hem och går inte så långt direkt. Matte är aldrig orolig för mig på det viset. Men så var det en gullig tjej som trodde att jag var bortsprungen och kopplade mig och tog hem mig till sig. Då blev jag jätteolycklig för då hittade jag ju inte hem. Men allt löste sig till slut. Annars då? Ja jag håller ju på att lära känna mitt nya hus. Det är så många vinklar och vrår. Ibland går jag bort mig i något förråd. Men oftast ligger jag i soffan och håller koll. Sen gick ju larmet en dag. Det var spännande. Det var Vilma som drog igång det. För larmet är anpassat efter mig och jag är ju - host host - aningens lättare än Vilma. Så när larmcentralen ringde kunde de se på kamerorna hur Vilma vandrade runt i huset och undrade vad det var som lät. Själv kröp jag in under soffan, tänk om det var en tjuv! Men lite tokig har du ju blivit sista tiden? Jaaaaa, tyvärr. Det kanske är flytten, det kanske är att vi går mot höst, jag kanske ska löpa igen, allt är oklart - men jag har blivit som valp igen. Tuggar upp/sönder allt jag ser. Ingenting kan lämnas framme, då har jag slaktat det med största omsorg. Din egen lilla valp Isabella då? Men så stor hon har blivit. Jag kan inte alls domdera med henne som förut. Jag försöker styra henne i smyg. Då smyger jag upp bakom henne och knuffar till henne så att hon ser att det ändå är jag som är chef så att säga. Men nu har hon börjat lappa till mig när jag blir för närgången. Men sen är hon ju underbar när hon äter. Det är så mycket gött som ramlar ner till mig. Hon handmatar mig också och jag äter så försiktigt så försiktigt ur hennes hand. Eller hennes mun. Ibland tar jag bröd/äpple/matbiten rakt ur munnen på henne. Because I can. Tack Jaxy, snart igen! Den här bilden är ändå roligast när Isabella lyckas ta en selfie i garderobsspegeln och VEM är det smugit upp bakom och fotobombar? :)
