På begäran - intervju med Jaxy! Hon har varit lite ogin med intervjuerna sedan i somras men nu har jag pockat och lockat och här är vi. Jaxy, så längesedan hur mår du? Jotack jag mår prima. Humöret är på topp. Julen lackar, jag är i toppform och känner mig on point. Mycket på g just nu. Oj då, coola ord du använder. Joråsatte, man har väl koll. Har ju jobbat mycket som modell i höstas. Modell? Ja visst. Alla vill ju ha en hund nu förtiden. Helt politiskt korrekt. Jag är ju dessutom både tjej och tre-färgad så jag är omåttligt populär. Alla vill jobba med mig. För Indiska. För Daniel Wellington. För Cubus. För H&M. För Clas Ohlson. Allihop företag som förstått det enorma värdet av att jobba med proffs! Grattis Jaxy, vad roligt. Ofta brukar man ju inte kasta sig tillbaka till jobbet direkt när man har fått valpar, men visst stämmer det att du gjorde ditt första reklamuppdrag när valparna bara var några veckor? Jo men visst, med photoshop kan de ju fixa värsta mjölkfläckarna från plagget och i övrigt är jag ju alldeles perfekt så det var inga konstigheter. Men så härligt, självförtroendet på topp som vanligt hör jag! OFC. Men jag måste faktiskt erkänna att jag hade lite baby-blues där ett tag i höstas. Det var ju ett kul projekt och så - det där med valpar som matte så lyriskt hade sålt in som "en kul grej" till mig. Men alltså jag vet inte hur roligt det var. Absolut, de fem minutrarna med snygga Kicken var väl trevliga. Åtminstone i början, men sen. Noll glam och mest damm det här med avkommor. Jag blev tjock som ett hus, det var den varmaste sommaren ever, min familj levde runt längst Medelhavet och jag fick gå och dra hemma med hundvakt. Sedan blev det då dags att föda och det var väl heller ingen höjdpunkt. Men när jag fick lägga mina bruna ögon på de små godbitarna kändes det ändå värt det, jag var ju förstås världens bästa mamma. Ja det tvivlar vi inte på, hur gick det sedan då? Valp-blues? Ja jag blev faktiskt lite deppig när de började bli större. Jag slutade äta och ville bara vara själv. Ville inte vara kvar och gjorde allt för att matte skulle ta med mig hem varje gång hon hälsade på. Gömde mig i bilen flera gånger, sprang efter henne och hade långa utläggningar om att jag var redo för mitt lyxiga liv på Lidingö igen. Så vad hände? Nja, jag var ju tvungen att klara av valptiden men samma sekund som jag fick tillåtelse att åka hem stod jag där med min väska och väntade på min chaufför. Missförstå mig rätt, de där små ullbollarna är ju det gulligaste jag sett men jag längtade hem. Alla små valpar har kommit till jättefina hem och jag kan bocka av mammalivet, check. Det sista jag lärde dem var det ovärderliga i att sätta sig på folk och fä. Då vet man var man har dem. Hur kändes det att komma hem då? Det var hemskt. Där stod jag i hallen hemma efter tio veckor borta, mager som en skrika, tuttarna hängde till golvet och all päls hade jag tappat. Då möts jag av en ung fräsch brunbränd sak som ler slugt med ett kritvitt leende. Hon hette Cora och jag vände i dörren och ville bara ut i bilen igen. Ta mig till spaaaat skrek jag. Så matte gav mig ett rejält bad, husse gav mig lyxmat, alla mina underbara valpar Diana, Ivar och Isabella fick turas om att klappa och gosa med mig tills jag blev mig själv igen. Jag fick ligga i sängen på den tjocka pälsen och återhämta mig från allt mentalt. Matte gick långa promenader med mig så jag skulle stärka upp kroppen igen. Hur kändes det sen då? Jag är ju Jack Russell så det hela gick på en vecka. Vi är ju snabba. Pälsen tillbaka, hullet tillbaka, tuttarna tillbaka, humöret tillbaka och framförallt - självförtroendet tillbaka! Sedan tog jag raskt kommandot tillbaka från Cora. Någon j-la måtta fick det vara. Berätta om Cora? Ja usch. Jag gillar henne och så, men fy så ouppfostrad hon är, jag får panik. Inte en pinal är hel efter att hon har varit hos oss. Jag brukar gå och gömma mig under täcket så att hon inte ser. Hon kan nämligen inte hoppa upp i sängen, moahahaha. Men ni leker ju ändå rätt bra? Jo nu älskar jag'na. Hon är ju inte klok och det är ju inte jag heller. Vi har hittat common grounds i att slakta saker. Precis som jag och Vilma alltid gjorde, salig henne. Men vem bestämmer egentligen, du eller Cora? Hon är ju så mycket större än du? Hehe, jag har min vanliga sitt-härskar-teknik. Så fort hon lägger sig ner är jag där och härskar. Men det är inte alltid du som bestämmer eller hur? Nja, Isabella är ju den stora härskaren i familjen. Hennes vilja är allas lag. Så både jag och Cora fogar oss. Det är så mycket gott som faller ner från hennes stol när hon äter. Cora har börjat lägga sitt huvud på stolen och bara öppnar gapet. Vi får ju dock ställa upp på mycket. Som det här kakao-kalaset till exempel som Isabella anordnade. Berätta mer om ditt "lyxiga liv på Lidingö", det lät ju väldigt spännande! Hå hå ja ja, var ska jag börja? Älskar ju den här ön. Skäller på rådjuren i trädgården, springer med husse och matte till Elfvik, gosar med mina valpar D, I och I. Ligger i sängarna, i sofforna, bland prydnadskuddarna. Hänger lite med grannhundarna, badar i Kyrkviken, hämtar och lämnar på förskolan. Ja utan mig hade de aldrig klarat sig. Vad händer nu? Nu är jag på landet i Östergötland med Cora och vi njuter av vidderna. Vi ska fira jul och jag får traditionsenligt ett tuggben som jag måste leta fram bland paketen under granen. Sedan gömmer jag benet och har glömt var inom fem minuter. Det är julkänsla för mig! Något du vill säga till dina fans Jaxy? Jamen alltså, jag blir rörd till tårar att ni frågar så ofta om mig. Jag är ju en enastående hund så jag förstår intresset. Jag ska bättra mig med mina intervjuer så ni slipper vänta så länge, för den som väntar på något gott - väntar alltid för länge! <3
