God söndagmorgon. Sitter med en morgonpigg Isabella i köket och reflekterar. Fick den här kommentaren: Och absolut kan man ju tycka att det är osmakligt att prata om att man pular hemma. Att vi åker till landet som planerat. Men det är mitt sätt att visa mina barn att vi inte låter oss skrämmas. Livet måste fortgå utan att rädsla och mörker få ta fäste. Det visade sig igår kväll att en av de omkomna är ett barn från barnens skola. Det är såklart att det påverkar, särskilt barnen som var chockade. Halva kvällen ägnades åt diskussioner kring terror, varför det kan ske, varför människor vill andra ont, hur man kan prata om det. Jag lider verkligen med föräldrarna. Ens värsta mardröm att det ska hända barnen något. Jag vill visa mina barn att vi inte får låta oss skrämmas och att vi av rädsla sluter samhället. Vi måste fortsätta leva öppet, med tolerans och med kärlek. Att vi måste göra och agera som vi alltid gjort. Men också att man får vara ledsen och orolig och ställa frågor. Gråta över orättvisan över de som dog. Igår såg jag ett filmklipp på FB om några som mitt i kaoset efter attacken var på återvinningen och lämnade tomflaskor. En underbar film. Engelsmännen skrev "keep calm and carry on" efter det hemska terrordådet där för två veckor sedan. Här kör vi "keep calm and recycle". Så typiskt svenskt på något sätt och en underbar symbol för att vi inte låter oss skrämmas. Så här skrev jag på Insta i fredags. Jag summerar det hela med att vi alla är olika, men att jag personligen vill fortsätta leva med öppenhet och ljus. Ta hand om er! KRAM Some reflections on last Friday's devastating events. xxA
