Årets Svensk 2019, fd rektorn med ett "omöjligt uppdrag" - Hamid Zafar, som vände en skola som många dömt ut till en blomstrande verksamhet. Här kan man läsa allt om honom. Så här löd motiveringen: ”Han har använt sin egen erfarenhet för att förstå och försöka lösa de problem som uppstått till följd av stora invandringsströmmar, bristande integration och en långtgående segregation. Han gör det med övertygelsen att höga krav på den enskilde är det bästa sättet att stimulera mognad och framsteg. Han gör det utan rädsla för att benämna och diskutera det svåra och med båda fötterna i den praktiska verkligheten.” Just det där med krav/ansvarsutkrävande/förväntningar på den enskilde är något jag saknar inom många områden i samhället. Det känns som att det är fel och fult att våga ställa krav/ha förväntningar på en enskild. Oavsett sammanhang. Hur blev vi så? Kriteriet för att vara aktuell för utnämningen är ”priset ska tilldelas en person som under året stuckit ut på ett sätt som förändrat Sverige till det bättre". Kategorierna spänner över kultur, samhällsbyggande och medicin. Jag åkte dit med Estelle och vi sjöng upp i bilen. Sjöng och sjöng och sjöng tills vi kände att vi hade det. Så var det genrep och jag blev lite tagen av allting. Normalt sett är jag sällan nervös på scen, men nu när det var sång inblandat kändes det annorlunda. Men efter första tonerna släppte det och jag kände att jag vågade sjunga för full hals, haha. Vi gjorde öppningsnumret med låter Shine som är så fin. Texten är jättevacker. "Love is in the water love is in the air, show me where to go and tell me will love be there, will love be there". Det var iskallt när vi kom så här står jag med kofta på mig över toppen. Som anförande nummer två halvvägs in i galan blev det "Undantag" med Bo Kaspers. Kallare skulle det blir. Direkt från galan till skidbacken för att hämta/lämna barn på skidskola. Mellan damm och glam eller något. :)
