Okidoki, dags för "svar på frågor - del 3". Så många av er frågade om långdistansförhållande och mina reflektioner på det. Here we go, men först lite bakgrund. Jag har haft flera långdistansförhållanden. Vissa varade bara en termin, andra flera år. Som 19-åring i Tyskland, 24-årig student och så fram till nu. Sedan ett tag tillbaka bor Cedric här i Sverige så man kan nog inte klassa vårt förhållande som långdistans längre, men i början var ju det så absolut. FÖRDELAR (måste alltid börja med det positiva): - Förhållandet är alltid kul, fräscht, ingen vardag, lättsamt. När man ses så lägger alla inblandade manken till och tiden ihop blir mestadels på topp. Perioderna då man är själv har man all tid i världen att vara med sina barn, hänga med kompisar, jobba som en dåre osv, äta keso med lingonsylt till middag och sitta och slösurfa bort en kväll utan minsta "dåligt samvete" (vilket tråkigt ord i sammanhanget). NACKDELAR: - Det blir ingen vardag. Och den där vardagen tycker jag är mycket värd. Det är härligt att ha rutiner ihop, planer, äta och laga middag ihop och verkligen dela varandras dagar. Däremot är det kanske lättare att fastna i "lite för bekväma kläder framför en bra tv-serie-ihop". Jag tror att en fara med att ha en för långt (alltså tidsmässigt) långdistansförhållande är att man tappar det lilla livet. Man glömmer att dela med sig om allt, för tiden på skype/whats app/facetime är så begränsad. Man glömmer att berätta de små sakerna. Och det är just de där småsakerna som skapar närhet. Sen tycker jag också att det är rätt slitsamt att resa mycket. Hela livet blir så inrutat i när man är hemma och när man är borta. Tycker jag. Vad tycker ni? Från Ellegalan i vintras. Svar på frågor del 1 hittar du här och del två hittar du här. KRAM My views on long distance relationships - pros and cons...xxA
